Kanske inte mitt liv är så stilla ändå...?

Maken är sämre. Har legat hela dagen förutom då han måste ut i lagårn. N har också blivit dålig. Jag och de stora barnen var i väg en vända och när vi kom hem vid 21-snåret var det alldeles tyst i huset. Vi hittade maken i As säng. N låg på golvet med kudde och täcke. På mattan. Han ville nog inte vara ensam i sitt rum så han gick och lade sig bredvid pappa i stället. Nu har vi fått in en madrass under honom.

På jobbet är vi med i en stegräknartävling. Det går inte sådär jättebra för mig. Jag sitter mest i bilen och skjutsar barn hit och dit. Det blev ju Gävle i går och i förrgår. I dag har det varit Tönnånger och Sibo, två gånger till vardera. Maken fick ta sig till Landa med N till hans fobollsträning (innan N blev dålig).
Men så är det ju att bo på landet. L sa iallafall när vi kom hem ikväll: Vad jag tycker om våran by!
Det känns bra att han trivs och känner sig trygg.

I Tönnånger var vi med om något fantastiskt. En fölning. Ett föl blev det i natt också. Den ska heta
Lill-Moa. Då blev tösabiten glad och stolt.
Fölet som kom på eftermiddagen ska heta Texaco eller Wilma. Beroende på kön. Det var så nytt så det var inte kollat medans vi var kvar.

Trött mamma.

Trött föl efter att ha försökt komma upp på benen utan att lyckas.

Mamma vill gärna ha upp han/henne.

Och det går!

Åtminstone en stund.

Men snart är fölet på benen på riktigt 30-45 minuter efter födseln.

Så häftigt! Ska kolla till sjuklingarna innan jag ska lägga mig. God natt!