Ilska

Vår yngsta juvel har ett humör som nog till och med överträffar hans mors humör. Jo det gör det. För han blir inte bara arg utan han argumenterar oss rakt in i ett hörn också. Nu har vi diskuterat i över en timme. Det är tröttsamt. Till slut lyckades vi få fram hur hans storasyster fick göra när hon blev stortokig, hon fick gå ner i källaren och slå i spik i en huggkubbe. Det var inge bra berättade hon precis för hon blev bara mer arg när spikarna böjde sig. Men just nu har vi i alla fall en paus i grälet.

Vad gällde grälet? Jo att maken och jag alltid håller ihop och tycker lika när det gäller uppförande och hur man beter sig. I dag triggades det i gång på grund av att sonen ringde sig hem från skolan med huvudvärk. Sen blev han bättre och maken blev glad för det och lovade att han skulle få åka på träning. Sen kom jag hem.... då blev det inte bra. Min inställning är att om man åkt hem från skolan med huvudvärk eller på grund av att man är sjuk så går man inte på träning. När jag presenterat det och maken kom på att "jo, det är ju vettigt och så har vi alltid gjort med de andra barnen" tog det hus i helvete. "VARFÖR SKA NI ALLTID HÅLLA I HOP? DET ÄR BARA FÖR ATT NI VILL VINNA" och sen höll det på och höll på och höll på och höll på. Så nu är vi trötta både maken och jag.

Att lämna NZ var jobbigt. Mycket tårar och känslor. Att separationer är så jobbigt. N tyckte det var fruktansvärt jobbigt att åka från Carol och Keith. A och L tog det lite lugnare. De, åtminstone L åker nog dit själv om några år. Resan hem gick bra och jag tror att den värsta jetlagen lagt sig.

Hobbiton

Världens godaste hamburgare på Burger Fuel

Surflektion i Mt Manganui

Kvällspromenad i Whangamata

L och A i Adventure Forest Whangarei

A i Flying Fox

Uppdatering

Det börjar närma sig slutet på den här resan. Tiden flyger iväg och i morgon är det två veckor sedan vi åkte hemifrån. Den här resan har varit helt annorlunda en den förra resan till NZ. Den här gången har vi vetat lite i förväg. Vi har haft lite koll på vad vi velat göra. Vi har haft en mer begränsad budget och vi har haft mer umgänge med våra NZ-ländare än förra gången, viket var huvudsyftet med den här resan.

Igår åkte vi från Carol och Keith för att åka norrut till Cape Reinga. Keith ville hänga med trots att vi räknade med att vara borta två nätter, vilket innebar tätt umgänge med tre-barns familj utan minsta möjlighet att gå undan och få vara i fred. Det kan ju vara en utmaning när man haft två mycket lugna flickor att umgås med en diskussionsvillig syskonskara.

Vi tog oss till Whangarei och där fanns Ns drömaktivitet: Adrenaline forest. Klättra i banor mellan träd flera meter upp i luften med bergsklättringsutrustning ärnågot han verkligen är livrädd för, men gör det ändå för det är så spännande. Både A och L gillar det också. Jag, maken och Keith stod över.

N i flying fox

 

N i spindelnätet

 

 

Efter den adrenalinkicken fortsatte vi till Paihia för att sova. Här är det vanligt att vara medlem i en klubb och dit går man för att käka, dricka och umgås. I den klubb Keith är medlem i har man rätt att gå på vissa andra klubbar i landet och där är det billigt att äta gott. En sån klubb fanns i Paihia, så efter en massiv middag stupade vi i säng.

I morse var vi sega. Vi kom iväg vid nio-snåret. Vi åkte bilfärja til Russel – första huvudstaden i NZ för att titta runt lite. Inte så mycket att se, men nu har vi varit där i allafall. Sen fortsatte vi till Waitangi där ”The treaty of Waitangi” skrevs – överenskommelsen mellan Maorierna och engelsmännen – under 1800-talet någon gång. Det var där som NZ grundlades som land. Sen var tanken att vi skulle åka till Cape Reinga, men jag orkade bara inte. En resa på 10 mil, titta runt en halvtimme eller så och sedan tillbaka 10 mil efter krokiga vägar med migrän och åksjuka, kändes inte lockande på något sätt så vi la ner den resan. Vi drog oss mot västkusten i stället, shoppade lite åkte lite mer färja och nu är vi på nästa motell. N har precis somnat och jag skall ta och knyta mig också.

Ål?

Mareae i Waitangi

 

L på 90-miles beach

 

N i väntan på färjan

 

Inga bilder.

Nu är första veckan slut. En vecka kvar. Kvällen har bestått av middag på Keiths och Carols klubb. Trevligt värre, förutom för N som tyckte det var värdelöst att stanna kvar för att dricka kaffe. Tröttheten börjar komma i kapp honom. Även om det är trevligt så tar det på krafterna att bo hos andra hela tiden, särskilt om man inte kan prata och förstå språket.
L spelade golf  med Carol i dag, jag gick med, och maken, A, N och Keith var i väg och spelade minigolf.

Igår var det bad och urstädning av husvagnen. Vi hade lovat A att vi inte skulle bo i husbil eller något liknande på den här resan men när vi blev erbjudna ett billigt boende alldeles vid havet i en husvagn - kan man säga nej då? Nix pix, det gör man ju bara inte. Hon var otroligt nöjd när vi inte var där. Det var ok att sova där, men inte att vara där.

Nya Zeeländare är otroligt gästfria, åtminstone de som vi träffat. I går var vi bjudna till en bonde och hans familj för att titta på farmen under mjölk och utfodringstid. Vi har också konstaterat att fika är inte det första de bjuder på. Öl och ett glas vin är det "fika" som vi blir bjudna mest på. Fast vi erbjuds te och kaffe också - men det är inte första valet. Efter besöket hos Lynda och Darren så for vi till Hamilton till Waikato Stadium med Jo och hennes familj. De är hängivna rugby fans och är medlemmar i the Chiefs rugby team och det innebär att man innan matchen går till klubb-puben och tar en öl eller ett glas vin. Trevligt värre!
Matchen var kul att titta på och vi skulle dra tillbaka till Carol och Keith efter matchen men först så måste vi ju gå till klubb-puben och ta en öl och ett glas vin. Så klart, vi måste ju ta seden dit vi kommer. Sen var det tack och adjö. Vet inte när jag kommer att träffa Jo igen. Har jag tur träffar jag henne en snabbis på lördag, om inte så har jag ingen aning när det blir igen.

Nu är det Harry Potter dags!