Händelser

Vi hälsade på äldsta sonen på Gotland under sommaren. Underbart!!!

Jag kände en knöl i mitt vänstra bröst. Hur länge jag känt den vet jag inte. När jag väl bestämt mig att ringa mammografin kom en kallelse till den "vanliga" mammografiundersökningen och eftersom jag inte hade i tanken att jag kunde ha cancer så skyndade jag inte på undersökningen. Det var kanske dumt? 

Den 15 mars flexade jag ut för att ta hissen till bröstenheten 11 våningar ner från min egen avdelning. Jag skulle på en extra koll efter mammografiundersökningen. Jag la mig på undersökningsbritsen och röntgenläkaren gjorde ultraljud och började prata om att ta biopsier, prov med en tång, i knölen. Den ena sjuksköterskan höll mig i handen medan röntgenläkaren tog prover från mitt bröst. För det fanns verkligen något att ta prover från. Det var inga knölar som bara kom och gick under månadscykeln, de fanns där på riktigt. Tanken på cancer började formas mer och mer. Nu var det inte helt möjligt att bortse från att jag faktiskt hade cancer. Min man hade förmodligen förnekat det på samma sätt som jag, vi tänkte båda att jag skulle på en rutinundersökning och jag var därför ensam där. Hade cancertanken funnits hade han varit med. Jag låg på britsen och började bli rädd. Jag frågade läkaren om han trodde det var cancer och om det skulle opereras. Han kunde inte svara på det, det tar två veckor att få ett definitivt svar från en biopsi.
Dagen efter hade jag planerat att boka in patienter för april. När jag ställde frågan "I morgon ska jag boka in patienter för april, ska jag göra det?". Svarade han "Nej, gör inte det. Jag kan med 100% säkerhet säga att det här kommer att behöva opereras bort". Som man frågar får man svar. Där satt jag med ett så gott som klart cancerbesked och skulle ta mig hem på ett överfullt tåg utan att bryta i hop. Jag vet exakt hur jag tog mig hem. Hur jag samlade i hop mina väskor, hur jag tog cykeln och cyklade mot stationen. Hur jag undvek att möta människors blickar, för jag ville inte, kunde inte, prata. Jag vet hur jag satt bredvid en kvinna på tåget och försökte hålla tårarna tillbaka, hur jag torkade kinderna för att ingen skulle se och fråga.

Hur berättar en för sin närmaste, sin bästa vän, för sin livskamrat? Maken fick möta mig på stationen i stället för att jag cyklade hem. Sedan berättade jag. Vi var så fruktansvärt rädda.

En vecka efter provtagningen hade preliminärsvaret kommit och det visade på en cancertumör och ytterligare en knöl med förstadium till cancer. Vi berättade för barnen att jag skulle opereras för att ta bort cancer i mitt ena bröst. Vi ville inte låta dem fundera på varför maken och jag var ledsna i bland. Vi lät påsken gå och njöt av den. 29/3 hade vi tid på bröstenheten för att få besked om tumören och vad som skulle göras. Jag fick tid för operation 4/4. Jag bestämde själv att hela bröstet skulle tas bort, att en mastektomi skulle göras. Nu berättade vi för familj och vänner. Några berättade jag för, några berättade maken för och några berättade vi för på sms. Det jag kommer i håg var att vi ville vänta med att berätta för någon till min syster kom hem efter en semesterresa utomlands med familjen. Jag ville att hon skulle finnas hemma när vi berättade för mamma och pappa. Min äldsta vän, min bättre halva, hon fick beskedet på telefon tidigt för jag behövde att någon utanför makens och min sfär visste. Hon höll koll på oss.

Jag jobbade min sista dag inför sjukskrivning den 30/3. Sedan länge var det planerat att jag skulle vara ledig några dagar för en fjällresa med familjen så ingen på jobbet funderade särskilt mycket på varför jag satt kvar länge och gjorde klart. Jag hade berättat för mina närmaste kollegor. Chefen fick berätta på en arbetsplatsträff varför jag inte var där. Jag njöt till fullo av min fjällhelg med familj och vänner. Jag tror jag förnekade allvaret, "Det är ju bara att operera bort så är jag frisk sen".

Operationen gick bra. Tyvärr fick jag en stor blödning och behövde opereras om akut under natten. Tack vare att jag var medicinerad efter första operationen insåg jag inte hur allvarligt och akut det var. Tiden efter operationen var helt ok. Jag fick mycket fina blommor, kort, telefonsamtal, sms osv. Underbart med alla människor som hörde av sig och som fortfarande hör av sig. En är inte så kaxig och ringer runt för att snick-snacka lite i en sån här situation. Det behövs att andra hör av sig.

20/4 hade jag nästa tid. Den här gången på onkologen. Då föll vi ned i ett svart hål. Vi fick reda på att det var tre tumörer av den mest aggressiva sorten och den hade spridit sig till portvaktskörtlarna. De växte även fort. Portvaktskörtlarna är de första lymfkörtlar som cancern metastaserar, sprider, sig till. Cancern hade också spridit sina tentakler i övrig bröstvävnad och muskulatur - men det är förhoppningsvis bortopererat nu. De smittade portvaktskörtlarna innebar en hög risk att det fanns spridning till resten av kroppen. Det är inte bra. Inte bra alls. Fruktansvärt rädda tog vi oss igenom dagen. Vi träffade kirurg, onkolog, kontaktsjuksköterska, fysioterapeut och arbetsterapeut och jag fick ett nytt operationsdatum. Vi fick också beskrivet för oss hur behandlingen skulle gå till, hela tiden utgick onkologen från att det inte fanns någon spridning till skelett och inre organ. Men det kunde hon inte veta. Ingen kunde veta.

25/4 opererades jag igen. Nu med en så kallad axillutrymning. Då tas lymfkörtlarna i armhålan bort, dessa analyseras och förhoppningsvis finns ingen ytterligare spridning. Att ta bort lymfkörtlar rubbar vätsketransport och motståndskraft mot infektioner för resten av livet. Det leder ofta till lymfödem vilket gör att en kompressionsstrumpa behövs. En ful beige strumpa som ska användas varje dag, hela tiden, hela livet.  Den operationen gick också bra. Från att vid första operationen varit livrädd att inte vakna upp så var det helt ok att åka in till operationssalen. Övning ger färdighet - även att åka in i en operationssal.

Den ofattbara skräcken av att inte veta om jag skulle leva om några månader, att inte veta om jag skulle få vara med på skolavslutningen, ha studentfest eller vara med på barnens födelsedagar var fruktansvärd.

29/4 fick jag tid för datortomografi av bål och buk för att se eventuell spridning. 4/5 var jag på skelettscint för att se om det fanns spridning till skelett. Väntan var vidrig. Tack och lov fanns ingen synlig spridning. Jag var cancerfri! Men cancer är en oberäknelig rackare som inte följer några regler alls. Det kan flyta runt några cancerceller i mitt blod- och i mitt lymfsystem som kan växa sig starka och bli nya tumörer. Dessa är det meningen att cytostatikabehandlingen ska ta hand om.

10/5 fick jag min första cytostatikabehandling och 23/8 fick jag min sjätte och sista behandling. Jag är skallig, otroligt trött, har "cytotstatikahjärna", är andfådd, lite ledsen i bland, glad för det mesta och otroligt tacksam för att jag bor i Sverige. För ca 2000 kronor har jag fått världens bästa cancervård för att jag ska leva så länge som möjligt. För mig har det gått bra, för många av mina bröstcancersystrar går det inte bra.
Cancern kommer alltid finnas med mig som en skugga och som en oro. Det är risk för återfall och det är inte mycket jag kan göra åt det förutom att ta mina mediciner, leva ett fysiskt aktivt liv, inte bli överviktig och ha en måttlig alkoholkonsumtion. Jag är bitter i bland, ganska ofta, för varför drabbades jag? Det finns inget svar och det är svårt att acceptera. Å andra sidan, varför skulle inte jag drabbas?

Under hela den här perioden har det hänt massor av andra saker. Roliga saker. Barnen har fyllt år, haft sommarlov, det har tagits student och det har tävlats i mat. Jag har varit på middagar och resor. Allt i min takt förstås - vilket innebär daglig sovstund och ibland även att jag fått ställa in. Jag har inte alltid orkat. I dag fyller min älskade yngsta son 13 år.  Jag har fått vara med, jag är med och jag är inte död än!

13 år i dag!!!