"...borde inte ha körkort!"

Jag blev en erfarenhet rikare häromdagen. En erfarenhet som jag gärna hade varit utan ser jag så här i efterhand.

I måndags åkte jag till en av städerna runtomkring hemmavid. Jag hade ingen tid att passa. Hade inte speciellt bråttom. Jag lyssnade på en ljudbok och hade det behagligt. Efter att jag passerat ett samhälle kom det en bil och lade sig nära, bakom mig. Det är bara på några ställen man har så pass bra sikt att man kan göra säkra omkörningar efter vägen, men bilen bakom mig gjorde försök på försök att komma förbi. Men det blev möten hela tiden. Jag höll mina 90 km/h. Jag blev irriterad, för det kändes som föraren av bilen var lite för mycket "på" för att köra säkert.

Alldeles innan staden började bilen bakom gå ut i mötande körbana och in igen bakom mig. Tutade gjorde den också. Jag blev orolig och funderade på om jag fått punktering. Föraren gjorde det gång på gång. När jag kom fram till en busshållplats åkte jag åt sidan för att kolla vad det var. Jag hade hunnit få lite ångest i magen och funderade på om jag kört på något, om hunden satt fast i koppel på dragkroken (fast jag aldrig skulle sätta honom där) om jag som sagt hade fått punktering utan att fatta det osv.

Jag klev ur bilen och gick fram till den andra bilen som svängt in bakom mig. Ur den bilen flyger en karl ut i 55-60 års åldern och börjar skrika åt mig. Jag blev så häpen!
Han hade sitt ansikte så nära mitt att han hans saliv flög runt i ansiktet på mig, inte så trevligt. Han sa ungefär så här: "Hur i helvete kör du? Ser du inte att jag vill köra om? Du ska för fan åka åt sidan om jag vill köra om? Hör du inte att jag tutar åt dig för att du ska flytta på dig? Du ska för i helvete inte öka farten när jag är på väg att köra om? Såna som du borde inte ha körkort!"
Något paff blev jag ju. Adrenalinet gick igång och det hela blev lite roligt. Ibland funderar jag på hur jag är funtad. Men när jag vet att jag har rätt och att jag vet att jag inte har gjort fel (enligt min åsikt då förstås...) så kan jag tycka att något sånt här som ett riktigt gräl kan vara spännande.
 Så jag svarade " Jag ökade inte farten. Jag höll 90km /h hela tiden. Jag har ingen skyldighet att åka åt sidan för att du ska kunna köra om, särskilt inte när det är dålig sikt." Jag sa dessutom att han körde som en idiot.

Efter en stunds diskuterande föreslog jag att vi kunde åka till polisen och fortsätta diskussionerna om trafikreglerna där om han ville det. Jag undrade dessutom hur säker han är i trafiken när han kör så där och vad han skulle göra om det kom barn på vägen som åker moped när han nu hade så svårt att se att han fick möte i god tid när han skulle köra om. Men han svarade bara att en moped skulle han minsann se och han hade dessutom kört bil i 30 år, prickfritt! Han var dessutom medlem i försvaretsmotorklubb, fmk, och hur länge hade jag haft körkort som körde så dåligt? Han ville inte åka med mig till polisstationen heller. Jag föreslog att han skulle kontakta fmk som säkert har kurser i säker bilkörning och trafikvett, för det kunde ju vara något för honom. Ja så höll vi på ett tag.

Jag frågade efter en kvarts diskuterande om det hade hänt honom något otrevligt på förmiddagen eftersom han var så arg. Högljutt sa han att han hade en tid att passa för att träffa kriminalinspektörn på polisen i staden halv tolv. Då hade klockan hunnit blivit tolv. Så nu hade jag faktiskt försenat honom också som stod och diskuterade med honom.

Vad tycker ni? Verkar det riktigt friskt?

Då började lirka lite. Jag undrade vad som hänt, om jag skulle skjutsa honom till polisen, om jag skulle ringa till någon, om vi skulle åka och fika, om han ville prata lite? Då satte han sig i bilen och började prata i normal ton. Han berättade att det hade hänt något otrevligt, att han bodde i Gävle och att han var en dålig människa som hade skällt på mig. Han bad om ursäkt och jag sa att det var okej.
Sen blev det tråkigt. Han stängde dörren och det enda han sa genom det lilla öppna fönstret var att han var en dålig människa och skulle ta livet av sig. Jag fick ingen kontakt med honom igen. Så jag åkte. (Jag tog iallafall bilnumret, ringde polisen och berättade vart han var. Så de skulle åka och prata med honom.)

Jag undrar hur det gick. Jag hoppas att han fick hjälp.

Hur långt ska och kan man sträcka sig som medmänniska åt någon som uppenbarligen inte mår bra, men som inte heller vill ha hjälp? Man kan ju inte gå in och bestämma över någon annan, men om någon mår så uppenbart dåligt att det finns risk för självmord. Vad gör man då?