Björnrike och kompiskärlek

Efter två nätter i Björnrike är vi hemma igen. Men jag ville inte åka hem... Det är så skönt att vara där. Vi har inte gjort många knop däruppe. Gått lite grann, läst en hel del och framförallt haft en familjefejd i "Bondespelet" som varade i två dagar. Den äkta bonden vann med råge och vi andra fick trösta  oss så gott det gick. Innan vi åkte dit bad jag barna att packa det de skulle ha med sig. Ingen sa något om Wii eller Xbox, inte jag heller. Alltså kom det inte med något tv-spel. Ingen frågade heller efter det när vi var där. TV:n stod inte ens på hela dagarna. Det var mystiskt och magiskt.

              


Stackars L råkade få foten under bilhjulet när vi skulle åka i tisdags så han körde med högläge och kompressionslindning under tisdagen och vila under onsdagen. Idag var han återställd och kunde spela badminton igen.

  



Vi har helt ok utsikt från vår lägenhet.



Idag kl 10 stod A 12år och jag redo för en tur med Islandshästar på några timmar. Det innebar att våra tre herrar själva skulle städa ut lägenheten. För första gången utan den kontrollerande mamman. Och vet ni...? Det gick alldeles utmärkt, det var alldeles skinande rent i lägenheten när vi kom tillbaka. Nu kan vintersäsongen och uthyrningarna starta.

I somras var vi i väg och red med Rid i vemdalen Då red alla i familjen utom maken. Han gick med hunden. I dag skulle vi ta en längre tur  med samma företag och då blev det bara A och jag. Vår tur blev på drygt 3 timmar med en paus för gulaschsoppslunch. Vi skrittade och töltade och vi for som små vantar i sadeln. Vi var rejält stela och mycket glada när vi kom tillbaka. Glada för att det var en underbar tur och för att vi skulle få värma tårna som blivit isbitar.



Fantastisk rörelseoskärpa, eller?  Men om man tittar ordentligt kan man nästan se fjället framför oss.



Under hemfärden frågade N 8 år om O, vår Vallentunagranne, var på landet hos oss. För nu längtade han efter honom. Han kom inte i håg hur han såg ut ens, det var så länge sedan de sågs "Jag vet att han är smal, har ljust hår och ser bra ut, men jag kan inte komma i håg hans ansikte". Det var tre veckor sedan sist. Han åt den varma korven, som var middag i dag, på väg hem till O för han stod inte ut med att vänta längre. Det är kompiskärlek!