När jag tittar tillbaka på mitt "krisår" kan jag se vissa saker nu som jag inte reflekterat över tidigare. Jag har alltid tyckt om att vara ensam. Jag har trivts bra i mitt eget sällskap när det har varit självvalt. Missförstå mig inte, jag älskar att vara med vänner, familj och vänliga människor. Men jag har också tyckt om att vara själv. Det sista året och även längre tillbaka har jag inte alls tyckt om mitt eget sällskap. Jag har velat haft någon runt mig hela tiden. Maken har haft ett schå att alltid behöva finnas i närheten. Jag har sett till att fylla mina kväller och helger med aktiviteter så att jag inte skulle behöva känna efter hur det är att vara med mig själv. Jag har haft så roligt och trevligt, men det har inte gett mycket vila.
Idag har jag haft en skitdag, min första på mycket länge. Jag har snuddat vid mina tankar som jag hade i somras, men har med mindfulness-tänket betraktat de som tankar och ingen sanning. Jag la mig och sov på eftermiddagen och sen kändes det ok igen. Då gjorde jag något jag aldrig gjort förut, jag gick på konsert. Ensam! Och det gick bra! Det var helt ok. Till och med lite mysigt att sitta där med mig själv. Och det var så bra. Konserten alltså... Kanske kan jag börja tycka om att vara mer med mig själv igen, den som lever får se.
Bilderna är med min signatur... rörelseoskärpan. Tänk om man en gång skulle ha råd att köpa en bra kamera.
 |
| Pernilla Andersson på Bollnäs kulturhus/folkets hus |
 |
| Med blixt blir det hårt ljus. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar