Omstart

Nytt försök med bloggande...
Det har varit en tuff period ett tag nu. Blev plötsligt dålig i somras och det konstaterades att jag fått en utmattningsdepression. Jag trodde aldrig att jag kunde drabbas av det, som om jag vore en "superwoman" och inte kan bli sjuk. Så korkat. Men jag har lärt mig att det kan jag. Trots att jag inte har gjort något som jag egentligen inte tycker är om - jag har ett bra jobb som jag trivs med och som jag trivs att gå till. Jag har bra arbetskamrater och bra chefer. Och ändå blir det så här.

Jag tror att det kommer mycket ifrån att jag har svårt att sätta gränser. Jag vet inte vad hårt arbete är jämfört med normalt arbete. För det skulle ju kunna vara så att det jag tycker är hårt arbete inte alls är hårt arbete utan bara ett tecken på att jag inte presterar tillräckligt bra. Och vad kan andra tycka då?  De är det här jag måste lära mig. Prestera lagom, men vad sjutton är lagom? Och lära mig acceptera mig som jag är.
Jag får hjälp av en bra läkare, psykolog och mindfulness terapeut. Jag har otroligt fina vänner och familj som stöttar mig. Min man är den bästa och har verkligen dragit ett tungt lass den senaste tiden.

Jag har kommit en bra bit på väg måste jag säga och är stolt över det också - men det får ju inte heller bli en prestation att bli frisk så fort som möjligt, helst fortare än alla andra. Jag har kunnat ta bort sömntabletter och de kraftigaste ångestdämpande vilket är så skönt. Jag jobbar 25% hemma på gården och 25% på jobbet och det är så roligt!

Jag frågade min äldsta som för ett tag sedan om han var orolig för mig. Han svarade då "inte nu, för nu går det att prata med dig förut var du som en zombie och kom inte i håg någonting som vi barn sa". Jag som inte trodde det märktes så tydligt... Men det var skönt att höra att jag verkade bättre i allafall. Ungdomar kan vara bra temperaturmätare.