Denna ofattbara trötthet. Jag har i mitt jobb beskrivit fatigue många gånger men eftersom jag aldrig känt av det har jag bara kunnat beskriva det, inte förstå. Nu förstår jag. Det är en känsla av att drunkna i trötthet och att varje aktivitet kräver oerhörda mängder energi. Tröttheten är kvävande men inte bränner den några kalorier 😅. De fina extra kilona smyger sig på de rackarna. Jag promenerar nästan varje dag men med oerhört mycket stillasittande och liggande och ett enormt sötsug är det omöjligt att hålla balansen. Och med ett kemiskt klimakterie som är på gång lär det inte bli lättare med balansen. Det är lite ironi i det - eftersom övervikt är något som jag absolut ska undvika framöver för att minska risken för återfall.
Den här tröttheten tär på självkänslan och på familjelivet. Maken, som har det mest intensivt på året nu - får bära allt jag skulle ha gjort i vanliga fall. Jag talar om för mig själv vad jag gjort varje dag så att jag ska se att jag gjort något alls, men det känns alltid för lite.
Helt klart kan jag i allafall sägs att den här tredje behandlingen hittills varit den tuffaste. Jag har klarat ändtarmen skapligt, svullnaden under armen är på väg ned men tröttheten tar alla gånger priset. En bekant som arbetar som läkare sa häromveckan "Tänk också på att tiden då behandlingarna är slut och du ska börja återhämta dig kommer att vara tuff. Det kommer att ta minst lika lång tid att återhämta dig som det tagit för dig att behandlas".
Jag förstod att jag var sjuk 15 mars. Jag opererades första gången 4 april. Sista strålningen kommer att vara i slutet av oktober. Så kanske, kanske kommer jag må bättre i slutet av maj 2017.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar