I går vände det. Tack och lov är jag mycket piggare. Så skönt! Nu är jag på semestertripp med yngsta sonen och syrran och hennes pojkar. Första stopp är övernattning i lägenheten i Björnrike. Vi har skrattat oss hit. N har hållit låda i tre timmar och blandat Robert Gustavsson skämt med Janne Krantz historier. Älskade ungen skämtar så man blir generad. Men med de förebilderna kan man inte räkna med annat. I morgon drar vi vidare!

Fatigue

Denna ofattbara trötthet. Jag har i mitt jobb beskrivit fatigue många gånger men eftersom jag aldrig känt av det har jag bara kunnat beskriva det, inte förstå. Nu förstår jag. Det är en känsla av att drunkna i trötthet och att varje aktivitet kräver oerhörda mängder energi. Tröttheten är kvävande men inte bränner den några kalorier 😅. De fina extra kilona smyger sig på de rackarna. Jag promenerar nästan varje dag men med oerhört mycket stillasittande och liggande och ett enormt sötsug är det omöjligt att hålla balansen. Och med ett kemiskt klimakterie som är på gång lär det inte bli lättare med balansen. Det är lite ironi i det - eftersom övervikt är något som jag absolut ska undvika framöver för att minska risken för återfall.

Den här tröttheten tär på självkänslan och på familjelivet. Maken, som har det mest intensivt på året nu - får bära allt jag skulle ha gjort i vanliga fall. Jag talar om för mig själv vad jag gjort varje dag så att jag ska se att jag gjort något alls, men det känns alltid för lite.

Helt klart kan jag i allafall sägs att den här tredje behandlingen hittills varit den tuffaste. Jag har klarat ändtarmen skapligt, svullnaden under armen är på väg ned men tröttheten tar alla gånger priset. En bekant som arbetar som läkare sa häromveckan "Tänk också på att tiden då behandlingarna är slut och du ska börja återhämta dig kommer att vara tuff. Det kommer att ta minst lika lång tid att återhämta dig som det tagit för dig att behandlas".

Jag förstod att jag var sjuk 15 mars. Jag opererades första gången 4 april. Sista strålningen kommer att vara i slutet av oktober. Så kanske, kanske kommer jag må bättre i slutet av maj 2017.

Picc-line

När man får cytostatika kan man få det i en ven. Jag får det genom en inopererad slang i armen som sträcker sig mot höger förmak genom en venport. Slangen kallas för Picc-line. Om allt går som det ska och det planerade behandlingsschemat kan följas så har jag halvtid med min Picc-line i dag. 53 dagar har den suttit i och det är 52 dagar kvar till min sista behandling. Jag hoppas att kroppen pallar med att behandlas i planerad takt. Jag känner att jag bryts ned och blir mer och mer sliten. Men jag vill orka att ta emot den tuffa behandlingen det är. Jag vill vara stark.
Något som stärker mig mentalt är att träffa vänner, vilken otrolig källa till livslust. I går fick jag träffa en av mina vänner som jag träffar väldigt sällan men som alltid får mig att skratta. Hon är otrolig. Fast livet känns svart och tungt så skrattar jag både när jag träffar henne och efter. I dag var vi bjuden på middag hos en annan vän med familj som också ger mig sån glädje och trygghet. Jag är så rik på mina vänner som finns runt mig och min fantastiska familj. Det är jäkla härligt!