10 år av frihet från cancer var det jag fick. Nu när jag är 54 år är den är tillbaka, spridd och kronisk. På grund av hälsocentralens seghet och ointresse fördröjdes diagnosen med minst två månader. Med en snabbväxande, aggressiv cancerform är det inget som underlättat för att bromsa sjukdomsutvecklingen. Vad vi vet hittills är att det finns metastaser i båda lungorna, tre av bröstryggskotorna och i levern.
Inte bara jag och maken är 10 år äldre, det är barnen också. L är färdig civilingenjör, A är på god väg mot sin civilingenjörsexamen, N har tagit beslutet att bli bonde men driver just nu ett byggföretag. Alla är vuxna och kan ta hand om sig själva. Diagnosen har dock satt skräck i oss alla. Kanske mest utifrån sorg för dem att det finns risk att jag försvinner i förtid och för mig är det en enorm sorg för det jag kanske kommer att missa om det inte går att bromsa utvecklingen. Det är så mycket kvar jag vill göra och uppleva i livet tillsammans med barnen, min älskade man, familj och vänner.
