to.the.being

 I går startade jag ett nytt instagramkonto: to.the.being Namnet är tänkt som en slags hyllning till existensen och jag kommer lägga ut bilder från min dag. Bilder som kanske inte betyder något för någon annan men som ger mig en känsla av förtröstan och tankar på livets varande. 

I dag öppnade jag 1177 och såg svaret på MR som gjordes på min hjärna för några veckor sedan. Det finns metastaser i skallbenet och i käkbenet på vänster sida. Inte något i själva hjärnan. Återigen kraschade vi. Hoppet dras undan vid varje dåligt besked. Vi bryter i hop, maken och jag. Han går ut till djuren som måste tas om hand och jag tittar på någon serie som gör att jag distraheras litegrann. När han kommer in så samlar vi oss och säger att nu vet vi det vi inte visste i morse och fortsätter att hoppas att cytostatikan bromsar utvecklingen. 

Vi äter middag. Går ut och vattnar våra trädgårdsland. Jag beställer höstlökar, för fina blommor ska vi ha till våren. 

I morgon är en annan dag 🌻🌼🌹

Long time, no see

 10 år av frihet från cancer var det jag fick. Nu när jag är 54 år är den är tillbaka, spridd och kronisk. På grund av hälsocentralens seghet och ointresse fördröjdes diagnosen med minst två månader. Med en snabbväxande, aggressiv cancerform är det inget som underlättat för att bromsa sjukdomsutvecklingen. Vad vi vet hittills är att det finns metastaser i båda lungorna, tre av bröstryggskotorna och i levern. 

Inte bara jag och maken är 10 år äldre, det är barnen också. L är färdig civilingenjör, A är på god väg mot sin civilingenjörsexamen, N har tagit beslutet att bli bonde men driver just nu ett byggföretag. Alla är vuxna och kan ta hand om sig själva. Diagnosen har dock satt skräck i oss alla. Kanske mest utifrån sorg för dem att det finns risk att jag försvinner i förtid och för mig är det en enorm sorg för det jag kanske kommer att missa om det inte går att bromsa utvecklingen. Det är så mycket kvar jag vill göra och uppleva i livet tillsammans med barnen, min älskade man, familj och vänner.