Vila

Trött och sliten. Kanske är det någon mening trots allt med att jag inte kom med på den kurs jag ville gå nu. Eller... jag tror inte på det där om mening med, men kanske ska jag ta vara på tiden och tillåta mig vila. Kanske blivit lite mycket med kombinationen nytt jobb, läsa på halvtid och resa bort i 2 1/2 vecka. Jag tror det.  Men var så himla rastlös igår.  Så fruktansvärt synd om mig. Så jag åkte och tränade och då tog syndheten slut. Träffade lite gubbar och ungdomar att prata med och när träningen var gjord åkte jag till nästa gubbe och fikade. Trevligt med de där gubbarna!  Jag känner igen rastlösheten. Det är en varningssignal. Då är det bra med vila, nödvändigt och att träffa vänner och släkt. 
I fredags hade familjen en date i Gävle för att vi skulle hinna träffas någonting den här helgen.  Alla pojkar är i Uppsala och spelar och tittar på badminton den här helgen.  Mysigt att ses en liten stund i allafall.

Ilska

Vår yngsta juvel har ett humör som nog till och med överträffar hans mors humör. Jo det gör det. För han blir inte bara arg utan han argumenterar oss rakt in i ett hörn också. Nu har vi diskuterat i över en timme. Det är tröttsamt. Till slut lyckades vi få fram hur hans storasyster fick göra när hon blev stortokig, hon fick gå ner i källaren och slå i spik i en huggkubbe. Det var inge bra berättade hon precis för hon blev bara mer arg när spikarna böjde sig. Men just nu har vi i alla fall en paus i grälet.

Vad gällde grälet? Jo att maken och jag alltid håller ihop och tycker lika när det gäller uppförande och hur man beter sig. I dag triggades det i gång på grund av att sonen ringde sig hem från skolan med huvudvärk. Sen blev han bättre och maken blev glad för det och lovade att han skulle få åka på träning. Sen kom jag hem.... då blev det inte bra. Min inställning är att om man åkt hem från skolan med huvudvärk eller på grund av att man är sjuk så går man inte på träning. När jag presenterat det och maken kom på att "jo, det är ju vettigt och så har vi alltid gjort med de andra barnen" tog det hus i helvete. "VARFÖR SKA NI ALLTID HÅLLA I HOP? DET ÄR BARA FÖR ATT NI VILL VINNA" och sen höll det på och höll på och höll på och höll på. Så nu är vi trötta både maken och jag.

Att lämna NZ var jobbigt. Mycket tårar och känslor. Att separationer är så jobbigt. N tyckte det var fruktansvärt jobbigt att åka från Carol och Keith. A och L tog det lite lugnare. De, åtminstone L åker nog dit själv om några år. Resan hem gick bra och jag tror att den värsta jetlagen lagt sig.

Hobbiton

Världens godaste hamburgare på Burger Fuel

Surflektion i Mt Manganui

Kvällspromenad i Whangamata

L och A i Adventure Forest Whangarei

A i Flying Fox

Uppdatering

Det börjar närma sig slutet på den här resan. Tiden flyger iväg och i morgon är det två veckor sedan vi åkte hemifrån. Den här resan har varit helt annorlunda en den förra resan till NZ. Den här gången har vi vetat lite i förväg. Vi har haft lite koll på vad vi velat göra. Vi har haft en mer begränsad budget och vi har haft mer umgänge med våra NZ-ländare än förra gången, viket var huvudsyftet med den här resan.

Igår åkte vi från Carol och Keith för att åka norrut till Cape Reinga. Keith ville hänga med trots att vi räknade med att vara borta två nätter, vilket innebar tätt umgänge med tre-barns familj utan minsta möjlighet att gå undan och få vara i fred. Det kan ju vara en utmaning när man haft två mycket lugna flickor att umgås med en diskussionsvillig syskonskara.

Vi tog oss till Whangarei och där fanns Ns drömaktivitet: Adrenaline forest. Klättra i banor mellan träd flera meter upp i luften med bergsklättringsutrustning ärnågot han verkligen är livrädd för, men gör det ändå för det är så spännande. Både A och L gillar det också. Jag, maken och Keith stod över.

N i flying fox

 

N i spindelnätet

 

 

Efter den adrenalinkicken fortsatte vi till Paihia för att sova. Här är det vanligt att vara medlem i en klubb och dit går man för att käka, dricka och umgås. I den klubb Keith är medlem i har man rätt att gå på vissa andra klubbar i landet och där är det billigt att äta gott. En sån klubb fanns i Paihia, så efter en massiv middag stupade vi i säng.

I morse var vi sega. Vi kom iväg vid nio-snåret. Vi åkte bilfärja til Russel – första huvudstaden i NZ för att titta runt lite. Inte så mycket att se, men nu har vi varit där i allafall. Sen fortsatte vi till Waitangi där ”The treaty of Waitangi” skrevs – överenskommelsen mellan Maorierna och engelsmännen – under 1800-talet någon gång. Det var där som NZ grundlades som land. Sen var tanken att vi skulle åka till Cape Reinga, men jag orkade bara inte. En resa på 10 mil, titta runt en halvtimme eller så och sedan tillbaka 10 mil efter krokiga vägar med migrän och åksjuka, kändes inte lockande på något sätt så vi la ner den resan. Vi drog oss mot västkusten i stället, shoppade lite åkte lite mer färja och nu är vi på nästa motell. N har precis somnat och jag skall ta och knyta mig också.

Ål?

Mareae i Waitangi

 

L på 90-miles beach

 

N i väntan på färjan

 

Inga bilder.

Nu är första veckan slut. En vecka kvar. Kvällen har bestått av middag på Keiths och Carols klubb. Trevligt värre, förutom för N som tyckte det var värdelöst att stanna kvar för att dricka kaffe. Tröttheten börjar komma i kapp honom. Även om det är trevligt så tar det på krafterna att bo hos andra hela tiden, särskilt om man inte kan prata och förstå språket.
L spelade golf  med Carol i dag, jag gick med, och maken, A, N och Keith var i väg och spelade minigolf.

Igår var det bad och urstädning av husvagnen. Vi hade lovat A att vi inte skulle bo i husbil eller något liknande på den här resan men när vi blev erbjudna ett billigt boende alldeles vid havet i en husvagn - kan man säga nej då? Nix pix, det gör man ju bara inte. Hon var otroligt nöjd när vi inte var där. Det var ok att sova där, men inte att vara där.

Nya Zeeländare är otroligt gästfria, åtminstone de som vi träffat. I går var vi bjudna till en bonde och hans familj för att titta på farmen under mjölk och utfodringstid. Vi har också konstaterat att fika är inte det första de bjuder på. Öl och ett glas vin är det "fika" som vi blir bjudna mest på. Fast vi erbjuds te och kaffe också - men det är inte första valet. Efter besöket hos Lynda och Darren så for vi till Hamilton till Waikato Stadium med Jo och hennes familj. De är hängivna rugby fans och är medlemmar i the Chiefs rugby team och det innebär att man innan matchen går till klubb-puben och tar en öl eller ett glas vin. Trevligt värre!
Matchen var kul att titta på och vi skulle dra tillbaka till Carol och Keith efter matchen men först så måste vi ju gå till klubb-puben och ta en öl och ett glas vin. Så klart, vi måste ju ta seden dit vi kommer. Sen var det tack och adjö. Vet inte när jag kommer att träffa Jo igen. Har jag tur träffar jag henne en snabbis på lördag, om inte så har jag ingen aning när det blir igen.

Nu är det Harry Potter dags!

Rapport

Med taskig tillgång till internet och hittils fulla dagar blir det inte mycket rapporterat.... I måndags shopping och födelsedagskalas för maken. I tisdags bad för hela familjen och surfning för L och sedan vidare till NZ-syrran Jo med familj i Tauranga. De bor i ett otroligt fint hus. N var så imponerad att han gick runt och fotade... alla 4 toaletterna/badrummen. Så vill ni veta hur en NZ-toalett kan se ut så hör av er! Gårdagen började vi med en rundtur på Jo´s barns skola, vi fortsatte till Hobbiton och sedan vidare till Jo´s familjs husvagn som står uppställd på Waihi beach där vi ska bo tills på lördag.
Våra barn brukar beklaga sig över att de aldrig får sovmorgon när vi är på semester. Nä, precis så är det. I går blev de väckta kl 7. I dag blev de väckta kl 6. Det var i alla fall självvalt. I dag har vi varit och paddlat kayak. Otroligt häftigt! Dyrt också. För jag har ett par bra solglasögon, som dessutom är snygga. Eller jag hade ett par bra solglasögon som dessutom var snygga. De ligger på havsbotten nu, eller på någon annans näsa. Lite mer bad också med surfning och body-board för att riktigt trötta ut barnen. När maken och jag gick och diskade efter middan vid nio-snåret så var alla vakna. När vi kom tillbaka en halvtimme senare så sov alla. Det är slitsamt att vara på semester. I morgon så ska de få sovmorgon, vi måste tvätta några maskiner tvätt innan vi drar i väg till stranden igen. Vädret kommer att vara sämre när vi kommer tillbaka till Auckland så nu njuter vi av att vara ute så mycket som möjligt.

Hobbiton

 

Surflektion i Mt Manganui

Paus vid Cathedral cove



Maken vid Cathedral cove

Kvällens middag innan barnen toksomnade.

 

Framme

Nu är vi framme. I över ett dygn har vi varit i NZ men vi har bara varit medvetna i några timmar. Vi kom fram till Carol och Keith vid halv nio i går morse efter 28 timmars resa från Arlanda till Auckland. Helt tids-vilsna och trötta i huvudet försökte vi hålla oss vakna under dagen för att komma i rätt fas. I dag är vi mer rätt. Började med en av de viktigaste aktiviteterna enligt A, shopping. Nu dags för lunch.

Najs

När jag klev av tåget stod två av  mina jobbarkompisar som jag inte jobbar med just nu och väntade på tåget. Jag blev så glad av att se dom. Jag är ju så väldigt ny på min nuvarande arbetsplats och har inte riktigt någon plats där ännu. Men med de här människorna har jag haft en plats. Det var så skönt att se dom.
Alla barnen hemma och spridda över hela huset. Najs!