"...borde inte ha körkort!"

Jag blev en erfarenhet rikare häromdagen. En erfarenhet som jag gärna hade varit utan ser jag så här i efterhand.

I måndags åkte jag till en av städerna runtomkring hemmavid. Jag hade ingen tid att passa. Hade inte speciellt bråttom. Jag lyssnade på en ljudbok och hade det behagligt. Efter att jag passerat ett samhälle kom det en bil och lade sig nära, bakom mig. Det är bara på några ställen man har så pass bra sikt att man kan göra säkra omkörningar efter vägen, men bilen bakom mig gjorde försök på försök att komma förbi. Men det blev möten hela tiden. Jag höll mina 90 km/h. Jag blev irriterad, för det kändes som föraren av bilen var lite för mycket "på" för att köra säkert.

Alldeles innan staden började bilen bakom gå ut i mötande körbana och in igen bakom mig. Tutade gjorde den också. Jag blev orolig och funderade på om jag fått punktering. Föraren gjorde det gång på gång. När jag kom fram till en busshållplats åkte jag åt sidan för att kolla vad det var. Jag hade hunnit få lite ångest i magen och funderade på om jag kört på något, om hunden satt fast i koppel på dragkroken (fast jag aldrig skulle sätta honom där) om jag som sagt hade fått punktering utan att fatta det osv.

Jag klev ur bilen och gick fram till den andra bilen som svängt in bakom mig. Ur den bilen flyger en karl ut i 55-60 års åldern och börjar skrika åt mig. Jag blev så häpen!
Han hade sitt ansikte så nära mitt att han hans saliv flög runt i ansiktet på mig, inte så trevligt. Han sa ungefär så här: "Hur i helvete kör du? Ser du inte att jag vill köra om? Du ska för fan åka åt sidan om jag vill köra om? Hör du inte att jag tutar åt dig för att du ska flytta på dig? Du ska för i helvete inte öka farten när jag är på väg att köra om? Såna som du borde inte ha körkort!"
Något paff blev jag ju. Adrenalinet gick igång och det hela blev lite roligt. Ibland funderar jag på hur jag är funtad. Men när jag vet att jag har rätt och att jag vet att jag inte har gjort fel (enligt min åsikt då förstås...) så kan jag tycka att något sånt här som ett riktigt gräl kan vara spännande.
 Så jag svarade " Jag ökade inte farten. Jag höll 90km /h hela tiden. Jag har ingen skyldighet att åka åt sidan för att du ska kunna köra om, särskilt inte när det är dålig sikt." Jag sa dessutom att han körde som en idiot.

Efter en stunds diskuterande föreslog jag att vi kunde åka till polisen och fortsätta diskussionerna om trafikreglerna där om han ville det. Jag undrade dessutom hur säker han är i trafiken när han kör så där och vad han skulle göra om det kom barn på vägen som åker moped när han nu hade så svårt att se att han fick möte i god tid när han skulle köra om. Men han svarade bara att en moped skulle han minsann se och han hade dessutom kört bil i 30 år, prickfritt! Han var dessutom medlem i försvaretsmotorklubb, fmk, och hur länge hade jag haft körkort som körde så dåligt? Han ville inte åka med mig till polisstationen heller. Jag föreslog att han skulle kontakta fmk som säkert har kurser i säker bilkörning och trafikvett, för det kunde ju vara något för honom. Ja så höll vi på ett tag.

Jag frågade efter en kvarts diskuterande om det hade hänt honom något otrevligt på förmiddagen eftersom han var så arg. Högljutt sa han att han hade en tid att passa för att träffa kriminalinspektörn på polisen i staden halv tolv. Då hade klockan hunnit blivit tolv. Så nu hade jag faktiskt försenat honom också som stod och diskuterade med honom.

Vad tycker ni? Verkar det riktigt friskt?

Då började lirka lite. Jag undrade vad som hänt, om jag skulle skjutsa honom till polisen, om jag skulle ringa till någon, om vi skulle åka och fika, om han ville prata lite? Då satte han sig i bilen och började prata i normal ton. Han berättade att det hade hänt något otrevligt, att han bodde i Gävle och att han var en dålig människa som hade skällt på mig. Han bad om ursäkt och jag sa att det var okej.
Sen blev det tråkigt. Han stängde dörren och det enda han sa genom det lilla öppna fönstret var att han var en dålig människa och skulle ta livet av sig. Jag fick ingen kontakt med honom igen. Så jag åkte. (Jag tog iallafall bilnumret, ringde polisen och berättade vart han var. Så de skulle åka och prata med honom.)

Jag undrar hur det gick. Jag hoppas att han fick hjälp.

Hur långt ska och kan man sträcka sig som medmänniska åt någon som uppenbarligen inte mår bra, men som inte heller vill ha hjälp? Man kan ju inte gå in och bestämma över någon annan, men om någon mår så uppenbart dåligt att det finns risk för självmord. Vad gör man då?

Återigen en skön söndag!

Det har varit en skön dag i dag. Mina stora barn har kört ris. Jag har rensat buskarna från ogräs och inte gjort mycket annat. Lyssnat på ljudbok och spelat wordfeud har jag gjort förstås. Nu när jag kan spela wf är det min favoritsysselsättning. A snodde telefonen och satte igång en massa nya spel den lilla rackaren. Tillslut frågade jag om hon inte skulle börja använda sin nya telefon istället och spela själv. Jorå det kunde hon väl.
Nya telefonen är en uppmuntran till henne. Hon kommer att få tandställning och det ska dras ut tänder och grejas i munnen på henne. Då kan man behöva en uppmuntran. Men själv hade hon bestämt att hon inte skulle börja använda den förräns hon dragit ut tänderna. Det kan ta ytterligare en månad till det. Men i dag ändrade hon sig alltså.
Mitt lilla barn har hängt med kusin J. Hela dan i går och hela dan i dag. N älskar det.
Nu ska jag sova! 

Blåmärken

Trött!!! Är som i en bubbla. Men det är inte på värsta viset ändå. Det finns öppningar i bubblan. Det är skönt! Men det är ett tungt lass maken får dra. Mig och resten av familjen plus ensilagekörning. Bra att vi bestämde att försöka ha en anställd under sommaren. Det lugnar ner en hel del för maken.

Men vilken underbar lördag det var igår. Perfekt väder för mig. Sol men inte gassande. Lagom med t-shirt och byxor. Jag började röja upp lite i en av ladugårdarna som inte används till att ha djur i längre. Höskullen ska göras om till festlokal. Ett hus som står på den tomten ska målas av sonen i sommar så det blev en hel del röjning med röjsågen runt det också. Bara jobb som jag tycker om. Det var dessutom så skönt väder att jag stack ut på en jogg vid niotiden. Då är det underbart!
Ja men lite skjutning hann vi med också. Det gick inge vidare för mig. Men kusin J satte allt han siktade på. Det blir mer övning i dag. Herrarna och killarna har åkt till skjutbanan för att skjuta med kula. Men jag vill bara vara hemma! Jag skjuter lerduva sen istället. Jag har blåmärken på överarmen och på kinden. Det synns att jag tränat att skjuta hagel. Uppskjutning för mig och J den 20 juni. Spännande och nervöst!

Den ena skjuter och den andra torranlägger.

Det är bara syrran A som inte är intresserad av att vara med.

Herre jistanes!

Herre jistanes vad jag skriver lite nu. Dåligt med kort blir det också.

För 6 år sedan åkte L på sin första skolresa. Utan oss föräldrar, med bara lärare. Jag var super hispig. Jag tänkte att han skulle komma bort, att bussen skulle köra i diket, att han skulle bli hungrig osv, osv. Igår kväll, sent, långt efter läggningsdags kom N ner. Han undrade om vi hade köpt godis och matsäck till skolresan han skulle på idag. Maken och jag tittade på varann. Vi hade helt glömt bort det. Snacka om att bli avtrubbad genom åren. Jag var dessutom inte ett dugg orolig utan tänkte att lärarna fixar det galant. Vi gräddade pannkakor i natt, gjorde mackor i morse och hann in på ICA innan bussen gick. Så det ordnade sig. Men L får verkligen bredda vägen för sina syskon och ta alla smällar och begränsningar.
Jo, skolresan till rymdmuseét i Borlänge var jätte bra!

I morgon är det fredag igen. Då ska vi bli bjudna på middag. Här hemma av barnens faster. Trevligt värre! A och kompis M ska fixa efterrätt. Det gillar jag starkt.

Maken har skämt bort mig också. Jag har fått en ny telefon. Om någon har försökt att ringa mig och inte kommit fram så beror det på det. Det var lite krångel att byta SIM-kort. Men nu fungerar det igen. Så nu kan jag spela Wordfeud. Hurra!

Nu ska jag ta kvällskissningen med hunden ute på åkern och titta om jag hittar några rådjurskid att skrämma bort. Vi vill inte ha dom i slotterkrossen i morgon!

Moppekort!!!

Våran stora superduper kille har fixat moppekortet! Det första han sa till maken när han kom ut och hade blivit godkänd var "Vilken tur att jag klarade mig, annars hade mamma blivit tokig och sagt att jag inte pluggat tillräckligt" Stackars barn vilken press han lever under... Men han fixade det och han har varit till Skog en vända och nu har han åkt på fotbollsträning. Alldeles själv. Vi skjutsar inte. Konstigt!
Nu ska vi fira honom med chokladpudding, melon och jordgubbssallad och grädde. Synd bara att han är på träning! Men vi skulle spara hälften till honom tyckte han.

Spännande dag

Vilken spännande dag det har varit idag. Pojkarna har skött sig fin fint, men tyvärr gick ingen vidare till i morgon. L stängde stället som vanligt. Han spelar alltid sista matchen av någon konstig anledning. Felix och L vann första dubbeln och åkte ut i en mycket jämn match i den andra. L gick vidare till kvartsfinal i singel och åkte ut i en mycket jämn två-settare mot en Bollnäs kille. Men ett brons blev det iallafall.
Mamma undrade om jag tycker det är tråkigt att sitta i en gympa hall hela dan. Nä jag tycker inte det. Det är jättespännande, men det är rätt skönt att hinna ut en liten stund mellan matcherna. Mamma och pappa har gjort Umeå under dagen. Nu väntar vi på att L ska duscha så att vi kan ge oss ut och äta något gott!
Men fy 17 vilket väder det är. Det är mycket väder skulle man kunna säga! Jag är glad att badminton är en inomhussport.

Länsförsäkringar och Umeå

Uuume. Där är jag nu. Hämtade min stora kille efter skolan, hämtade upp morsan och farsan  och sen drog vi norrut. Vi skulle stanna vid Höga kusten bron och käka. Det var fullt. Vi var där kl 18, men inga tommab ord förräns vid 20-snåret. Då fick det va och vi åt i Docksta i stället och det gick bra det med.

Jag har pratat med länsförsäkringars vårdförmedling i dag. Jag skulle boka telefontid med min läkare. Träffade på världens suraste sjuksköterska i rådgivningen där. Fel person på fel plats. Ingen service alls och snäsigt bemötande. De hörde aldrig av sig så jag ringde igen, fick prata med en annan. Jag sa att bemötandet hade varit kasst. Sen gick det mindre än en halvtimme och jag fick en tid. Men fasiken att man ska bli förbannad innan man får hjälp som vi betalar dyra pengar för. Jag kan ju säga att de två sista jag pratade med var det inget problem med.

Hemma har Oliver äntligen kommit till byn. Han har inte varit där på en månad. N har frågat varje helg om han inte kommer snart. Tillslut gav han nästan upp. Maken berättade att när han hämtat N från sin kompis idag så nästan grät han i bilen för han längtade så efter Oliver. Så häftigt!

Två bilder från Höga Kusten bron blev det iallafall!